Nitsirhc=Chistin

Karins klass gör en kolmila denna vecka
En kolmila är en kontrollerad upphettning av ved utan (eller med begränsad) syretillförsel. Slutprodukten är träkol.

Genom att täcka en hög av ved med jord, torv, gräs och sand och sedan tända milan (på fackspråk säger man värma milan) sattes förkolningen igång.

Milan måste sedan övervakas dag och natt av kolare som bodde i skogen i kolarkojor. Från milorna transporterades sedan kolet till försäljning eller användning, med hjälp av hästforor. I modern tid (1900-talet) användes lastbilar för transporterna. Kolningen upphörde i stort sett i samband med krigsslutet 1945.

Träkolet från de svenska milorna användes i första hand av hyttor.

Platsen för en gammal mila kan ofta ses i skogen som en kolbotten. Lokalisering av kolbottnar underlättas av att vegetationen där ibland avviker från omgivningens växtlighet. Lättare är det att se kolbottnen om man är uppmärksam på att det runt kolbottnen brukar gå en smal ränna, eller vanligare, att det är gropar grävda omkring den. Kolbottnar kan vara antingen runda (efter resmilor) eller rektangulära (efter liggmilor).

Överblivet kol vid kolbottnarna är ännu idag fullt användbart. Kolbottnar sparas i skogsbruket.

I många fattiga länder används träkol än idag till uppvärmning och matlagning. Där tillverkas det ofta i kolmilor.
Jag har hämtat info från Wikipedia,
den fria encyklopedin som alla kan redigera.